I ett samarrangemang mellan SFF, Bagdad Café och FSL talade Göran Sommardal och Li Li med de gästande kinesiska poeterna Huang Lihai, He Zhuangning, Mo Moi, Lai Er och Li Zhangang i Författarnas hus den 30 sept. Som ofta när man läser och hör berättas om den samtida kinesiska poesin påpekades att den Kinesiska poesin är så mångfaldig och vildvuxen att det inte är möjligt att tala om några dominerande trender, samt att internet är ett så jättelikt och välanvänt forum för poesi. De gästande poeterna lästa också dikter som – i Göran Sommardals översättningar – bekräftade skillnaderna och mångfalden traditioner och skrivsätt. Poeterna berättade också om sina olika inspirationskällor som visade sig vara allt från västerländsk rockmusik till klassisk poesi.
För mig stärktes intrycket att det inte ens i ett land med så stark nationell tradition och ideologi längre går att tala om poesi i nationella termer. Finns det alls någon ”kinesisk poesi?” Det finns förstås poesi skriven på mandarin, liksom det finn s poesi skriven på svenska , kantonesiska eller tibetanska. Men vad skulle idag utmärka en ”kinesisk” eller ”svensk” poesi?
Magnus William-Olsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar