Huvudmannen för Quinghai Lake international poetry festival (7-11 augusti 2011), viceguvernören och poeten Jidi Majia hade lyckats utverka att Bei Dao för första gången på decennier kunde återvända till Kina och framträda som poet. Han höll först ett kort anförande om översättning i vilket han hävdade att översättningskonsten förflackat under 2000-talet i Kina. En konsumtionsinriktad utgivning har skapat brister i översättningsgranskningen. Bei Dao feramträdde också som poet, men läste bara en enda dikt.
Jag hade förväntat mig att Bei Daos framträdande skulle väcka stor uppståndelse bland såväl kinesiska som utländska poeter (festivalen hyste kring 200 poeter från 52 länder), men ingen höjde ens på ögonbrynen. Jag frågade flera av de kinesiska poeterna vad de tänkte om att denna poet som betytt mer för kinesisk poesi utomlands än någon annan under de senaste trettio åren nu för förstå gången framträdde på Kinesisk mark sedan avhoppet. De menade alla att hans verk är väl känt och läst, att han ju trots allt arbetar och bor i Hongkong och att dissidentpositionen i dagens Kina är tämligen överspelad.
Reaktionen förefaller mig symptomatisk. Mitt intryck efter att ha deltagit i festivalen är att den kinesiska poetiska offentligheten är en sorts hovkultur. Gränserna mellan makt, pengar och konst är otäckt diffusa. Sådana kulturer kan ju ibland poetiskt sett vara mycket fruktbara. Men ballansen är delikat. Förhållandet mellan å ena sidan poesin som sådan och politiska, sociala omständigheter är aldrig oskyldigt.
Inte heller Bei Dao själv verkade vilja göra någon stor affär av sin återkomst. Möjligheten att få träffa familj, kollegor och vänner var det viktiga, menade han.
Magnus William-Olsson
