Välkommen! Här kan man läsa texter, tips och anteckningar om internationell poesi. Äldre, ny, översatt eller på originalspråk. Texterna är skrivna av personer med anknytning till serien. Kommentarer till inläggen skall vara signerade. Ange ISBN-nummer till anförd litteratur. Redaktionen förbehåller sig rätten att ta bort inlägg och kommentarer som vi inte tycker hör hit.

torsdag 28 april 2011

Gonzalo Rojas

Den store chilenska poeten Gonzalo Rojas har dött. Son till en gruvarbetare. Född 1917. Rojas blev av Allende utnämnd till ambassadör i flera länder och tillbringade diktaturen i exil, först i Tyskland sedan i Venezuela. Gonzalo Rojas poesi är sensuell, erotisk och elegisk till sin kärna. Han har fått alla fina priser man kan få i den spanskspråkiga världen och var utan tvekan en av efterkrigstidens viktigaste spanskspråkiga poeter. Döds och intighetsmeditationerna är nästan lika många som kärleksdikterna i hans verk. Nuet invid en avgrund.

   Poesi och litteraturprogrammet Estación Azúl som varje vecka sänds (numera lördagskvällar) på Radio Nacionál de España gjorde 2004 ett mkt bra program om Rojas när han fick Cervantespriset. Det kan avlyssnas här http://www.ivoox.com/estacion-azul-entrevista-a-gonzalo-rojas-audios-mp3_rf_630856_1.html



     Nedan en snabb översättning av en av hans mest berömda dikter:







TILL TYSTNADEN



Oh röst, ojämförliga röst. Havets alla håligheter,

havets alla håligheter räcker inte,

himlens hålighet

skönhetens hela kavitet

räcker inte för att rymma dig,

och även om människan tystnar och världens faller samman,

oh mäktiga, gör du det ej,

du upphör inte att vara i allt

du fyller tiden och varat, ojämförliga röst,

ty du är och är inte, och förblir näst intill min Gud,

och näst intill min far, när jag som mest förmörkas.





En bättre svensk tolkning av samma dikt kan man läsa i Lasse Söderbergs urvalsvolym Mot döden (Aura Latina, 2005) ISBN 91-975445-1-5

tisdag 26 april 2011

Innan dikten, skapandets villkor


Av Ann Hallström

En poet ska med sin blick
kunna urskilja bladens former,
han ska veta hur man får människor
att skratta när de är tillsammans,
han ska förstå hurdant livet verkligen är,
han ska kunna allt om oceaner och berg,
och om solen, månen och stjärnorna,
han ska sätta sig in i årstidernas växlingar,
han ska färdas bland många folk
i många länder och lära sig deras språk


Med detta citat hämtat från 1100-talet, som har fått stå som ledstjärna för det svenskindiska samarbetsprojektet Sambandh/Indiska biblioteket, inleds förordet till antologin Innan Ganges flyter in i natten. Antologin innehåller dikter av ett fyrtiotal samtida poeter som har översatts från hindi, malayalam och engelska. En del av dikterna har tidigare varit publicerade på svenska, men flertalet har tillkommit i ett SIDA-finansierat utbyte mellan svenska och indiska lyriker och översättare.

I sanskritpoeten Kshemendras poetiska ideal, som här citerats, förenas det enkla och det storslagna, det jordnära med det världsomspännande. Poeten ska ha en universell utblick men också höra vinden susa i trädens blad, ha formkänsla och vara insiktsfull, stå människorna, humorn, och språken nära; och vara en vandrare. Det får mig i första hand att tänka på Harry Martinson som nog är en av de få svenska diktare som verkligen har levt upp till det. Men än idag kan kanske den ambitionen berika och vidga vyerna för författare och översättare både här och i Indien. Mot bakgrund av att vi lever i en ekonomi där poesins utrymme och utrymmet för översättningar från andra språk än engelska riskerar att krympa, samtidigt som världen kommer allt närmare, blir satsningar på litteratur och hanteringen och fördelningen av medlen till densamma, än viktigare. I synnerhet för poesin som idag inte kan ta sig fram på marknadens villkor, utan ofta behöver mecenater, statliga eller andra, för att kunna utformas i lugn och ro, och för att motverka att lyrik bara skrivs och läses av ett fåtal ur medel- och överklassen; ett gäng skallar, brahminer eller ämbetsmän som är duktiga administratörer och vars motpol blir hiphop eller standup comedy av killar som vill bort från förorten. Och där de kvinnliga författare som inte vänder sig till den breda läsekretsen och som har svårare att försörja sig, har lägre lön och ofta bär ett större ansvar för familj och barn, (eller i vissa fall väljer bort familjen för att kunna ägna sig åt skapande), blir än mer utsatta och riskerar att helt tvingas bort från litteraturen. Dessa livets, poesins och skapandets högst ojämlika villkor är påtagliga både i Sverige och Indien och beskrivs på ett talande sätt i flera av antologins dikter. Bland andra av poeten Jyotsna Milan och allra tydligast av Anamika i dikterna Utan plats och Kvinnor, som också berör vem som anses, och vem som inte anses vara förbehållen rätten och bör ha uppdraget att skriva. Så här låter det i svensk översättning:

”Man läste oss
som sönderrivna sidor ur barns skrivböcker
rullade till strutar med friterade kikärtor

Man såg på oss
som man irriterat kontrollerar sitt armbandsur
när väckarklockan ringt på morgonen

Man lyssnade till oss
förstrött
som när ens öron antastats av filmmelodier
som skränar ur billiga kassettbandspelare på en fullsatt buss

De uppfattade oss
som man uppfattar en avlägsen släktings lidande

En dag sa vi
Vi är också mänskliga
Läs oss omsorgsfullt
en bokstav i taget
som ni läser platsannonserna efter er högskoleexamen

Betrakta oss
darrande, som
ni skulle betrakta flammorna från en avlägsen eldsvåda
Lyssna på oss
som ni skulle lyssna till tomhetens oskrivna musik
och förstå oss som ni skulle förstå ett nyinlärt språk

Genast när de hörde detta
började vilda tillmälen surra
som en osynlig myggsvärm
ur det förgångnas mörker

’Karaktärslösa kvinnor
Vildskott som suger musten ur trädet
Välnärda, uttråkade av sitt överflöd, hänger sig dessa kvinnor
med meningslös iver
åt lyxen att skriva
Berättelserna och dikterna ­­–
är inte ens deras egna’
sa de, roat

Resten av texterna avfärdade med en handvändning
Men hallå där, välsignade fäder,
ni välsignade män,
bespara oss
bespara oss
den sortens uppmärksamhet”

(Anamika, ”Kvinnor”)

Överhuvudtaget innehåller antologin många uppriktiga kvinnoskildringar, t.ex. dikten En annan sak av Jeet Thayil, Ursprung och Gamla kvinnor av K. Satchida Nandan, eller Savithri Rajeevans dikter Uppstå, Hon och Dockan, Amrita Bharatis Men, Djupt inne i tystnaden och En pågående roll, Raguhvir Sahays Vår hindi och Fruktan, Imtiaz Dharkers Purdah 1 och Innan 1 och Eunice de Souzas Kvinnor på holländsk målning, och Gatan. Några dikter kretsar kring att kvinnor ofta är ofrivilliga vandrare, rastlösa och hemlösa i livet och äktenskapet. De är vandrare utan väg, som betraktar himlen genom fönstret.

”År efter år
satt hon
inkapslad i sig själv
Hon fortsatte titta
genom fönstret
upp mot himlen
En dag kom den in
i hennes rum
och sa: Flyg!
Hon vände sig om
och fortsatte titta
på himlen
både utanför
och innanför”

(Jyotsna Milan, ”Himlen”)

Parallellt med kvinnoporträtten, de feministiska dikterna, skildringarna av familj, vardag, kärlek, politik och historia, finns det flera dikter som har en religiös tematik och som tar upp inkarnationen och naturen. I vissa dikter skildras även begäret och försakelsen, utplåningen av begäret och känslorna och därmed även av skulden och straffet i den här världen.

”Domstolen har upplösts
Ledamöterna
kan gå.

Det som måste ske har skett,
Varför skulle vi hänga här med långa näsor?
Varför skulle vi tveka?
Vilka är vi rädda för?

Utslaget kom inte från oss,
Vi nickade bara,
Vi tänkte inte ens.

Det var de grälsjuka som grälade.
Vad gjorde vi?
Hur kan det vara vårt fel?
Vi kallar inte till möte
Inte heller förkunnar vi domslutet –
endast en gång om året kommer vi till Varanasi
Och då bara för att säga
att man inte ens behöver kalla till möte,
eftersom domen
över var och en
förkunnats
redan innan man föddes.”

(Shrikant Verma, ”Rättvisan i Varanasi”)

                      *

”Först sade hon titta på himlen
den där oceanen av ljus och jag såg
fåglar som gled likt segelbåtar in till okända stränder
Sedan sade hon titta på den vidsträckta oceanen
av grönt och jag såg löv glimra i solen
och djupa skuggor röra sig till
brummandet och surrandet och sorlet från insekter
av många slag och risslande bäckar och avlägsna forsar

Sedan sade hon men titta bara titta
- alla dessa människor och jag såg dem
 stimmande och myllrande med sorg och hunger och
passion och girighet och hat och nåd och
begär i sina ögon

Så plötsligt viskade hon men har du
sett efter inuti sökt i tystnaden och mitt hjärta
blev stilla och jag skalv av fruktan och kände mig förlorad.
Men då sade hon på nytt det finns en ocean av ljus
och det fanns och en ocean av grönt och det fanns
och människor och jag fanns mitt ibland dem fanns jag                

(Ageya, ”Vina”)


I andra dikter finns en samhällskritik som även omfattar religionen, sederna och kastsystemet, och som avslöjar religionen som politisk maktapparat och som ett sätt att kontrollera mänskligheten, på gott och ont, oavsett vilken religion man talar om, (även materialismen och ateismen, som ett slags religiös icketro) ”I skapelsen av Gud ger hon sig själv skulden” skriver Shaleindra Dubey och Trilochan skriver ”Du måste också veta att jag inte alltid befinner mig i ett tillstånd av lycka. /…/ Bekanta dig med mitt hjärta och gör sedan vad du vill med mig. Kärlek hat likgiltighet sympati, vad allt behöver jag inte.” Dikterna visar ibland på polariteten och spänningen mellan världens larm och själens oändliga tomhet, i en mjuk skymning, stillheten hos ett blad, i blänket på en vattenspegel. Även i de mest samhälls- och religionskritiska dikterna visar sig tron och livssynen trots allt stark och för dikten lika viktig som den fysiska verkligheten, ibland rentav uppenbarad i världens föränderliga flöde, om än bara som förtröstan eller som negativ form.

”Det sista ordet, osagt
och i mötet med dig
formas ett mantra, helt

i
sanden
söker
dina fötter
sin väg
till
ett ensamt
paradis”

*

”När
själar
sätter sig i rörelse
och cirklar runt på himlen

Det är då fjärilar
känner
aaatt det är dags
att lyfta
från en blomma
till nästa”

(Shirish Doble, ur Åtbörder)


Åtminstone för den som är poet är det nog svårt att helt undvara och bortse ifrån tillvarons metafysiska aspekter. I Adil Jussawallas dikt Vi närmar oss Santa Cruz flygplats, Bombay möts de olika hållningarna, och inställningarna till livet i en blixtbild:

”Ändå trots att jorden stinker och är tättbefolkad,
får vi höra att så är det inte: vår Papa sticker ner sin nos
på renare mark. Beredd att ta emot besökare.
Det är dags, det cirkulerande hjärtat, omringat, ser
de olika sätt att dö på som är hemma.
’Att dö är det enda det här landet lever för’,
säger en doktor. ’Vi har förlorat allt hopp all stolthet.’
Jag stirrar ner. De fattiga osynliga
visar mig min plats: att, i luften,
tillsammans med gamarna seglar jag fram.
Nationalekonomer instängda i historiens
kinesiska askar, citerande ordförande Mao,
vet hur ett folk uppfödda på förnedring
upplöses eller krossas i inbördeskrig.
Däremot är den indiske diplomaten
som flyger med mig, säker på att de fattiga
kommer att befinna sig precis där de är.
Födelse
bygger på framtiden med mer födelse.
Vår enda öken, rymd; att låta det gröna
slå ut i svart, det mänskliga i förstämning,
de fria
paren i sina kedjor runt jorden. /… /
Slummen sover
upp till våra hjul och vingar och ingenting är fritt
förutom att sjunga medan välsignelserna strömmar
ur en himmel på väg att stängas. Och det här är hemma,
vaktat av en pojke stilla som en tillsluten dörr,
han kramar en brödbit som vore det en sten.”

Den kontrast mellan födelse och död, hopp och förtvivlan, rikedom och fattigdom, ideal och verklighet, uppror och uppgivenhet som den citerade dikten visar på, finns bland andra också hos Vinod Kumar Shukla men konflikten blir aldrig lika uttalad, lika hotande. Kanske finns biografiska anledningar till det; i Adil Jussawallas dikter är exilen och den dubbla identiteten viktiga teman. En annan av hans dikter slutar: ”Tillbaka där jag var född, kan jag ännu betrakta min egen födelse.” Det är en mångbottnad diktrad; om jag kan betrakta min egen födelse, är mitt liv ett enda och överblickbart. Men det kan lika gärna betyda; jag kan se mig födas, mitt liv är inte ett utan flera. Allt är samma värld, samma vandring. Vinod Kumar Shukla skriver:

”Bakom det halvfärdiga huset ligger ett stort gammalt tempel
Där finns ett tempel som är sammanbyggt med en betelbutik
Där finns tre tempel i rad, omgärdade av hyddorna
Jag ser ytterligare två sammanstörtade tempel
Templet vid vägkanten har sjunkit ned till hälften,
därefter ligger en cistern
Där jordnötsförsäljaren sitter
står en Vishnustaty, stödd av en vägg
Där den gamla kvinnan som säljer kokosnötter sitter
finns en klippa där brahminalfabetet är inristat
Genom hägnet av grenar från det vajande trädet
kan man se ett tempel i ruiner
så som det förr aldrig visat sig för någon
Det finns så mycket gammalt
att jag blir trött av vandringen från det ena stället till det andra
Det mörknade
likt mörkret över det åttonde århundradet
Jag tror det kunde vara samma tehandel
Jag knackar på dess rangliga dörr
Dörren öppnas
Denna dörr tillhör också templet
En liten fattig flicka
står med en fotogenlampa av plåt
Det här är ett mycket litet, mycket fattigt hem för Shiva.”

I Attor Ravivarmas dikt Metamorfos finns också återfödelsetemat och här som en börda, en besatthet och förbannelse ”Låt mig skruva loss hennes förtvivlade själ ur hennes kropp och sätta fast den i någon annan”. I andra dikter förenas översättning och poesi med inkarnationen.Översättning och poesi är i sig en själavandring och i den avslutande dikten skriver Anjum Hassan ”Varje tro är provisorisk /…/ poesins smuts rör vid religionen /…/ men allt jag hör är ljuden från en oavbruten värld”. K Satchida Nandans ord ”Gå, du måste själv göra din egen gud”, visar vägen mot ett inre sökande och är möjliga att förena med ikonografin, till exempel i det poetiska skapandet, men de är också en uppmaning. Du måste ta ditt öde i egna händer, om du kan. Och motsatsen: ”Använd aldrig dina händer: låt dem begrunda / inte kärlek, men våld /…/ Det mjuka ska överleva det hårda / såsom tungan överlever tänderna / Bara den som inget gör kan göra allt.”

*


Innan Ganges flyter in i natten är en rik och myllrande bok som rymmer många språk, röster och identiteter, och den lyckas förmedla en mycket läsvärd och tänkvärd bild av vad som är den moderna indiska poesins resa. Men oberoende av att jag uppskattar och tycker om den här antologin, kan jag som läsare givetvis också ställa en rad kritiska frågor till den här sortens statligt finansierade litteraturprojekt. Vilken poesi anses värd att översätta? Vilka diplomatiska relationer vill Sverige vårda? Vilka handelsförbindelser är man mån om? Vilka liv har svensk vapenexport på sitt samvete? Vilka nationella skuldkänslor spelar in?
Är det rimligt att använda biståndspengar till att låta författare och översättare mötas? Finns det inte mer angelägna biståndsprojekt? Finns andra möjliga samarbetsformer, t.ex. video- och telefonkonferenser? Förvaltas medlen till litteraturen på bästa sätt? Kommer dessa medel författare och läsare till godo? Eller hamnar merparten av de statliga pengar som är ämnade för litteratur hos myndigheter, administratörer, aktörer och skolor?
Det är tråkigt att ställa dessa frågor, tråkigt att den ”redan smala” litteraturen alltid tvingas ägna sig åt självrannsakan. En självrannsakan som i begränsad omfattning tycks förekomma i andra och mer kostsamma aktiviteter som t.ex. inom näringslivet, bank- och finansväsendet, försvarsmakten, kyrkan och trossamfunden, polisväsendet, utbildningsväsendet, bil-, och livsmedelsindustrin, läkemedels- och skönhetsindustrin, fackförbunden, idrottsförbunden, kungahusen, överstatlig-, statlig- och kommunal förvaltning… Den här texten vill inte handla om pengar, utan om samtida poesi, men villkoren präglar som bekant litteraturen. Det finns de som hävdar att fattigdom och elände gör litteraturen bättre och då gärna kvinnors litteratur. Det är en pervers, och inte sällan misogyn, rikemansidé. I somliga fall är det en illa dold avundsjuka, ett förakt för, och en oförmåga att värdera intellektuellt och konstnärligt arbete, eller helt sonika en bristande insikt i vad sådant arbete innebär och vad det kan ha för betydelse både för den enskilda individen och för samhället. [1]
Naturligtvis kan man hävda att litteraturen bör vara helt oberoende av statligt eller annat stöd. Att litteraturen annars riskerar att korrumperas och gå maktens ärenden. Det synsättet kan ha fog för sig i diktaturer. Men i (mer eller mindre) demokratiska stater som Sverige och Indien där det råder (mer eller mindre) yttrandefrihet, är det argumentet inte särskilt fruktbart. Det förutsätter att litteraturen är en förmedlare av tydliga och oförblommerade budskap (vilket är att ha samma grundsyn på litteratur som censuren) och tron på att litteraturen skulle kunna vara ren, obefläckad, oantastlig, och skrivas av en författare utanför tiden, helt opåverkad av historien och sin omgivning. Det känns både overkligt och ogenomtänkt. Att vara av den åsikten att litteraturen inte bör ta emot någon form av statligt stöd är också att sätta sin tillit till och erkänna kapitalismen som en demokratisk ideologi och som en garant för frihet. Det är den inte, lika lite som kommunismen i praktiken någonsin har varit det.
Istället för att låta litteraturen bli ett rö för ”marknadskrafterna” är det hög tid att se sig om efter andra värdeskalor än de baserade på omsättning och intäkter. [2] Kapitalismens skadliga återverkningar på miljön, naturen och människans fysiska hälsa är redan kartlagda och svåra att överskatta. Kanske kan det vara dags att på allvar ifrågasätta och utvärdera det kapitalistiska systemets effekter på människans andliga och psykiska hälsa, begär, livs- och konsumtionsmönster och dess återverkningar på kulturellt och konstnärligt skapande? Och för statsvetare, makthavare, ekonomer och företagsledare m.fl. att fundera över nya system istället för att klamra sig fast vid de gamla.
Naturligtvis finns författare som varken vill ha eller är beroende av statligt stöd. Antingen för att de är mer eller mindre ekonomiskt oberoende, försörjer sig på andra sätt, eller för att deras böcker säljer i stora upplagor, (och kanske några få av ideologiska skäl). Det kan också helt enkelt bero på att de bor i en stat där den typen av stöd inte existerar. Men att tro att de är representativa för ett språkområde eller för vad litteratur skulle kunna vara, eller att det tyder på att de är mer lämpade som författare och att det berikar litteraturen och främjar dess kvalitet, får nog sägas vara en missbedömning.
Sverige brukar gärna skryta i internationella sammanhang om vilket demokratiskt land det är. Och visst finns det mycket att glädjas åt och yvas över. Men det finns också mycket som är viktigt att inte ta för givet och försumma för att en stat ska få göra anspråk på att vara demokratisk. T.ex. är det viktigt för en stat som vill kalla sig demokrati att alla får tillgång en bra utbildning. Det är också viktigt för en stat att ha specialister inom olika områden. Det är viktigt för en stat att respektera sina invånares lika värde och att respektera deras inbördes olikheter. Och för att en stat ska kunna leva upp till det krävs det att den erkänner även andra tempel än Mammons. Annars sitter staten och kapitalet snart i samma sjunkande båt.
”Ingenting är fritt förutom att sjunga medan välsignelserna strömmar ur en himmel på väg att stängas.” – Sången och dikten kan vara en frizon i en värld präglad av krav och orättvisor. I en värld där få når himmelen. Nästan alla i Sverige idag kan skriva på sin fritid och själv ge ut en bok om de vill. Det är demokratiskt. Men det är också viktigt för en stat med självaktning och anspråk på att vara demokratisk att stödja och värna om sina författare, oberoende av ideologier och partifärg. Annars kommer de intellektuella och författarna gå från skrivbordsvänster till skrivbordshöger, vilket i många fall är i princip samma sak. Alltså att litteraturen och tanken förflackas. Författarna fladdrar osjälvständigt från en materialism till en annan. [3] Medan saligheten lyser med sin frånvaro. Och kvinnorna fortsätter att passa upp på sina inte sällan mindre begåvade manliga kollegor?
                                                                
                                                                 *

Om vi nu äntligen återvänder till vår läsning och väljer att bortse ifrån de ojämlika villkor och möjligen rent politiska eller egoistiska intressen och som kan kasta sin skugga över ett litteraturprojekt som t.ex. Innan Ganges flyter in i natten, kan man faktiskt betrakta poesi som en motvikt. Översättning och läsning är ju ett förståelsearbete och kan i vissa fall vara en motståndshandling och peka på alternativ till våldsamma eller förenklade lösningar. Och i bästa fall kan konsten, musiken och poesin stå för en annan form av svar, blick eller spegel för mänsklighetens andliga sökande och bli ett vägskäl där man möts över och bortom nationernas, samhällsklassernas, könens och religionernas gränser, för att utvidga världens sinnen och medvetande. [4]
Sinsemellan är antologins dikter mycket olika men om jag ska lyfta fram några poeter utöver de jag redan har nämnt som berör mig och som det vore givande att läsa mer av, så tänker jag i första hand på: Ageya – som har skrivit om att stå på tröskeln till en dröm och om att vara ett par mycket små ostron i ett hav, Kadernath Singh – som har skrivit fabeln om tigern och räven, och oförståelsen för ordet sorg, och om kvinnan som skalar potatis och bryter sönder dikten, Muktibodh – som har skrivit om att söka sitt yttersta uttryck i mörkret, om att förvandlas till orangutang och om söta bär, Shirish Doble – som skriver om en fågels skugga, om att råka kyssa jorden, månen, och solen, och om att måla sin panna med blod, Shaleindra Dubey – om superabsorption, K Satchida Nandan – om trummans ljud och ansikten i regnet, S Joseph – om sin systers bibel, och om att flyga bort genom flodens fönster, Arun Kolatkar – om tvivel, krabbor och cigaretter, Gagan Gil – om flickans åtrå, ankelringar och dadis förbannelse, Teji Grover – om kärleksdikters formbrott, ögonblick av medlidande och svartsjuka, om vänskap och åldrad kärlek, Meena Alexander – om fragment, indigo och inrikes strider och Rukmini Bhaya Nair – om tungben, könsroller, kor och kryddor.
Antologin är Indiska bibliotekets tionde volym och jag tror och hoppas att den, och de översättningar som redan har givits ut, av i första hand förlaget Tranan och ett par av Ordfront, även på lång sikt kan vara av betydelse för de i Sverige som, nära eller långt tillbaka i tiden, har rötter i, eller relation till den indiska kulturen och för alla som vill läsa litteratur från en annan del av världen. Dikterna i den här antologin är raka motsatsen till och en ofrånkomlig del av det liv som poeten Anamika träffande beskriver som ”kaoset på ett tjattrande nattvakande callcenter som hotas av nedläggning när som helst, vem vet?”

Antologin Innan Ganges flyter in i natten, (2009) är redigerad av Tomas Löfström och Birgitta Wallin och översatt av Lars Andersson, Jonas Ellerström, Lars Hermansson, Arne Johnsson, Ann Jäderlund, Marie Lundquist, Tomas Löfström, Niclas Nilsson, Meta Ottosson, Zac O’Yeah, Lasse Söderberg, Birgitta Wallin, Rizio Raj Yohannan m.fl.

Innan dikten, skapandets villkor finns publicerad i tidskriften KRITIKER nr. 17/18, 2010.

1  I Sverige kan eventuellt de satsningar som har gjorts på konstnärlig forskning bidra till att kasta ljus över detta?

2  Många är bekanta med Pierre Bourdieus teorier om kulturellt kapital. Dessa teorier kan och har tillämpats både inom förlagsvärlden och i kulturpolitiken. Det hela är ganska enkelt såvida man överens om vad ”kulturellt kapital” innebär. Det är man ju inte alltid, och det bör vara föremål för omprövning, eftersom kultur inte är något en gång för alla givet, enhetligt och statiskt.
                      För förlagsbranschens del går det i korthet ut på att det man inte får in på gungorna får man igen på karusellen. Den breda, säljande litteraturen är tänkt kunna försörja utgivningen av den smala, (vilket ibland även omfattar debutanter eller kanske författare som börjar bli lite till åren). Eller som i handelsboden: Kvantitet ska göra kvaliteten möjlig. Säljer jag tillräckligt mycket basvaror kan jag ha råd att köpa in och hålla även lyxvaror, dyrare kvalitetsprodukter och varor som inte säljer så mycket i lager. Eller på ett samhälleligt plan: de som tjänar mest betalar mer i skatt för att samhället ska kunna hjälpa, ta hand om, och tillhandahålla skola, sjukvård osv. även för de lågavlönade. Alltså ”var och en efter sin förmåga. ”
                      För att Bourdieus teori ska fungera krävs att det finns en solidaritet mellan människor. Om vi tittar på förlagsbranschen så måste det finnas en solidaritet, eller i alla fall lojalitet, mellan författarna, och mellan författare och förläggare. Och inte att förglömma, mellan författare och läsare. I bokbranschen verkar mycket av det här inte längre alls fungera. De storsäljande författarna vill inte vara solidariska med dem som inte säljer i stora upplagor. Kanske beror det på att de är egoister, eller på att de är missnöjda med förlagen och vill behålla sina vinster själva (och startar då egna förlag t.ex. Piratförlaget, eller anlitar litterära agenter) istället för att dela sina vinster med andra, eller föredrar att använda pengarna till något mer behjärtansvärt än att stödja förlagschefer och mindre lönsamma författarkollegor. Eftersom ”den gamla förlagsmodellen” inte längre fungerar måste förlagen hitta andra sätt att hålla tivolit igång; nya media, tevespel, veckotidningar, osv. De stora förlagen ingår ibland i koncerner där andra verksamheter är tänkta att täcka upp för bokutgivningen. De förlag som väljer att ge ut ”smal litteratur” får i bästa fall statligt litteraturstöd för dessa titlar. Med tanke på hur samhällsekonomin ser ut och på att bokförlagen, som ofta är familje- eller enmansföretag, inte kan tillåta sig att gå med alltför stora förluster, är det statliga stödet oerhört viktigt om Sverige alls vill ha en allvarligt syftande svenskspråkig eller översatt litteratur. Att den svenska staten, (och även vissa författare som gärna tar till brösttoner och kommer med orättvisa anklagelser) vill lägga över ansvaret för litteraturen på privata företag (varav somliga, både små och stora, har gjort mer för att främja svensk och utländsk litteratur i översättning, sett ur ett längre perspektiv, än allmänheten kan föreställa sig), är djupt oansvarigt. Läsarna sviker. Litteraturen har idag hård konkurrens från andra nöjen, intressen och bildningsformer. Det finns ett enormt utbud av film, teve, musik, tidningar, Internet och underhållning. Boken får finna sig att den har hård konkurrens från andra media, som tidigare inte fanns. Och den bör också inse att den inte har ett egenvärde, att den inte per se är ”finare” eller mer kulturell, litterär eller intellektuell bara för att den är just bok. Vi lever i ett kommunikationssamhälle där det aldrig har skrivits så mycket som idag. En blogg på Internet kan i vissa fall ha större litterära kvaliteter än en halvdan roman. Många förlag satsar på andra tekniker och nya former för boken, som e-böcker och ljudböcker som kanske kan skapa ny försäljning och locka nya läsare. Men oavsett vad man anser vara och bör kallas ”kulturellt kapital” så vet alla förlag att det mest olönsamma av allt är ”floppar”. Det vill säga böcker som man tror ska locka läsare och sälja mycket men som inte gör det. I Sverige har ingen förväntat sig att poesi ska sälja i stora upplagor sedan 1940- och 1950-talen. Alla seriösa förläggare vet att det inte är för att poesin har blivit sämre, utan för att det skrivs och ges ut många fler diktsamlingar, och för att det finns ett enormt utbud av böcker och andra sätt att fördriva tiden och kanske också för att skolan inte har prioriterat poesi i sin litteraturundervisning. Istället har romanen blivit den skönlitterära normen. Men poesin är idag inte en storförlust för förlagen. Den stora förlusten är de karuseller som inte snurrar. Underhållningsromaner som inte underhåller och förväntas sälja men inte gör det. De stora förlagens kostnader för en diktsamling inskränker sig till ett arvode till poeten om ca 12.000 SEK, oavsett manusets längd, vilket är mindre än för tio år sedan då poetens arvode för en normallång diktsamling låg på 15.000-30.000 SEK. Utöver detta har förlagen utgifter för tryckkostnader och formgivning. Får boken litteraturstöd går det alltså i princip runt, trots att diktsamlingen inte har höga försäljningssiffror, plus att förlaget eventuellt bättrar på sitt kulturella kapital. Underhållningsromaner som kräver omfattande redigeringsarbete och höga arvoden, som sedan inte visar sig bli de försäljningssuccéer man förväntat sig är däremot dyrbara förluster.
Det här stödsystemet kan ju i värsta fall ha som avigsida att förlagen ger ut böcker som ingen vill läsa och som betalas med skattepengar. Men den oron tror jag är överdriven och gäller dessutom som vi har sett alla statligt eller överstatligt subventionerade verksamheter. Men om man som jag anser att lyrik ändå är en litterär genre värd att få finnas utan att den måste närma sig prosan, dramatiken eller kritiken för att ha existensberättigande och bli accepterad, får man nog tillstå att litteraturstödet är en förutsättning för att lyriken ska kunna fortsätta finnas i bokform, inte bara i musiken, på nätet och i byrålådorna. Att ta bort litteraturstödet till den kvalificerade lyriken vore detsamma som att lägga ned en hel konstform. Rädslan för att litteraturstödet och stödet till de kvalificerade ”smala författarna” skulle göra att samhället invaderas av olönsamma parasiter är en fördomsfull vanföreställning och en obefogad oro. Är man lat duger man inte till poet, i poesin finns inga easy money eller snabba cash att hämta. (Ingen har heller hittills vågat komma med idén att lägga ned doktorandutbildningar på grundval av att avhandlingar har så få läsare, men för humaniora kanske det bara är en tidsfråga?) Den misstänksamhet mot och kontroll av författare och konstnärer som förekom i Sverige på 1960- och 1970-talet, då Astrid Lindgren skrev sin ”Sagan om Pomperipossa” och Ingemar Bergman jagades för skattebrott, vill den svenska socialdemokratin nog helst glömma. (De mindre namnkunniga har redan glömts.) På den tiden hände det att kulturarbetare kallades för parasiter (framförallt de som inte kom från arbetarklassen), liksom det tidigare hade varit vanligt att kalla kosmopoliter för opålitliga, kapitalistiska element, (läs judar), eller romer och resande för tattare och löst folk. Det svenska samhället har åtminstone på ytan blivit mer vidsynt och har högre tolerans för människors olika bakgrund och levnadssätt. (Eller så har de gamla fördomarna bytts mot nya.) Avvikare och minoriteter var lätta måltavlor, medan den verkliga överklassen – adeln, näringslivet och storbönderna med sina gods och jordegendomar och det än idag skattebefriade kungahuset – aldrig har haft några större problem med de statliga myndigheterna. Riktigt så långt räckte inte den socialistiska revolutionsandan. Det steget var man för feg eller undfallande för. I Sverige närmar sig socialisterna högern allt mer. Socialisternas argument har blivit förvillande lika kapitalisternas. Kulturarbetaren anklagas inte längre för att vara en parasit på den socialistiska samhällskroppen, utan på den marknadsekonomiska. Men för att ändå förekomma den obefogade rädslan för kulturparasiter och för att inte skattebetalare ska tvivla på att deras pengar går till litteratur och konst som inte klarar sig utan och som förtjänar stöd är det viktigt att verk bedöms av sakkunniga. Det är också viktigt att dessa sakkunniga inte är en homogen grupp, utan representerar och speglar olika delar av och intressen i samhället, även minoriteters. Eftersom det råder delade meningar om vad som är att betrakta som ”kulturellt kapital” är det också viktigt att vara tolerant och inse att bara för att något inte tilltalar just mig, kan jag ändå se att det har litterära eller konstnärliga kvaliteter. Kulturen måste demokratiseras utan att för den skull hemfalla åt populism, regionalism eller styras av partipolitiska intressen. Litteraturen ska inte bara spegla en liten självupptagen kultur- eller maktelit och den ska inte heller bara vara en bekräftelse av allmänna värderingar, rådande estetiska och etiska ideal, eller tillfredställa majoritetens krav på identifikation, igenkänning eller spänningslystnad. Men man kan inte heller ställa övermänskliga krav på att litteraturen alltid ska vara nyskapande, friare och mer vidsynt och framsynt än det samhälle den både är en del och inte en del av. Det motstånd och kritiska tänkande som man i bästa fall naivt hoppas ska spira ur en åsidosatt och ekonomiskt förringad kvalitetslitteratur tror jag i själva verket tar kraft och energi från författarna och tar fokus från deras egentliga arbete som riskerar att förvandlas till en kamp för att möjliggöra skrivande eller ett val att av ren självbevarelsedrift göra konstnärliga eftergifter för att försöka locka och tillfredställa ”en tänkt publik”. Det kan innebära att vissa författare helt överger litteraturen för mer lukrativa branscher, vilket i så fall tvärtom gynnar det inskränkta, privata och motståndslösa i tanken och skapandet. Vilket man för övrigt kan misstänka att det finns krafter i samhället som är betjänta av. Religionen som Marx kallade ”opium för folket” eller romarrikets bröd och skådespel finns kvar, men tar sig delvis nya skepnader. Bourdieus teori om ”kulturellt kapital” är i bästa och många goda fall ett verklighetsförankrat och långsiktigt värdebyggande, men kan också kritiseras just därför att den försöker och vill passa in litteraturen i ett kapitalistiskt värdesystem.

3  Det som sker idag i Sverige är att många författare närmar sig underhållningslitteraturen alltmer. Fler och fler skriver deckare, chiclit eller arbetar med manus för teveserier och nöjesjournalistik. De styrs av villkoren och en vilja att passa in, bli bekräftade och belönade av samhället. Det är måhända en liten och kortsiktig vinst för enskilda aktörer och för en kulturpolitik i händer på marknadskrafterna, men det är en förlust för litteraturen i stort.

4  Visst kan man hävda att världen är sig själv nog. Att andlighet bara är ett förledande mörker, en rest av vidskeplighet och okunskap, ett irrationellt och hämmande sätt att se på tillvaron. Men vad har vi i så fall konsten, musiken och litteraturen till? Och hur rationell är vetenskapen egentligen om vi ändå erkänner att människan har en irrationell sida? Även om vi idag kan förlägga olika känslor och tillstånd till speciella ämnen i hjärnan, tror jag inte att vetenskapen, lika lite som religionen, eller det materiella välståndet (som ännu är förbehållet ett litet fåtal men som genomsyrar världens reklamkanaler som vore det en norm) helt kan möta mänsklighetens andliga behov. Från att i Sverige på 1960- och 1970-talen ha haft en estetik präglad av en materialism med socialistiska, (eller i vissa fall kommunistiska) förtecken har vi nu istället en materialism präglad av en kapitalistisk ideologi. Givetvis finns enskilda konstnärer och författare som har gått på tvärs mot dessa strömningar i samhället och bevarat en konstnärlig integritet, intensivitet och vision (t.ex. upplever jag Birgitta Trotzig som en av de författare som lyckas förena andlighet och material, konstnärlig vision med mänskligt, och ibland socialt patos.) Indien och Sverige är förvisso sinsemellan mycket olika länder, men jag tror att respektive länder kan ha mycket att lära av varandras framsteg så väl som av varandras misstag.

söndag 10 april 2011

KUBANSKT-ENGELSKT GÅNGJÄRN

Det lilla Malmöförlaget Aura Latina som drivs av poeterna och översättarna Lasse Söderberg och Ángela Garcia har just givit ut ett urval av den kubanske poeten Victor Rodriguez Núñez dikter, världens ryms i en alexandrin (ISBN:  978-91-976774-2-4).

Victor Rodriguez Núñez (f. 1955) tillhör inte de många kubanska dissidenterna i USA där han lever, utan återvänder regelbundet till Kuba. Hans poesi reflekterar ett rastlöst temperament, ofta skeptiskt iakttagande sig självt. En dikt om Marco Polo slutar signifikativt: ”Något har jag sett av världen / och det gör bara sorgens djupare //Ingenting tillhör mig”

Men Victor Rodriguez Núñez är också en viktig person i de spansk-engelska relationerna eftersom han översätter mycket spanskspråkig poesi till engelska. Han är en av redaktörerna för Salt Publishing’s Earthwork’s Series of Latin American Poetry in Translation (http://www.saltpublishing.com/) och har tillsammans med Katherine Hedeen översatt poeter som Juan Gelman (Argentina), Ida Vitale (Uruguay) och Juan Calzadilla (Venezuela) för serien. Därtill har han översatt en rad amerikanska poeter till spanska, senast Mark Strand.

Det ryktas om att Victor Rodriguez Núñez är på väg till Europa. Om så kan man kanske för Cervantesinstitutet här i Stockholm att vara värdar för en uppläsning. Men missa inte hans dikter i Lasse Söderbergs översättning.

onsdag 6 april 2011

YNGRE LÄSER ÄLDRE och ELENA MEDEL

Det spanska förlaget Bartelby har börjat nyutge moderna diktsamlingar med klassikerstatus försedda med en kritisk essä av någon yngre poet, under vinjetten Lecturas21. Manuel Vilas har skrivit om Félix Grandes Puedo escribir los versos más tristes esa noche (ISBN  9788495408549), Pedro Luis Casanova har skrivit om Diego Jesús Jiménez Fieasta de la oscuridad (ISBN 9788495408570)och Carlos Pardo  har skrivit om Ángel Gonzales Tratado de Urbanismo (ISBN  9788495408600). Den senaste i serien är Antonio Gamonedas Blues Castellano kommenterad av den unga poeten Elena Medel (ISBN  978-84-95408-64-8). Elena Medel är född 1985. Hon debuterade redan 2001 med samlingen Mi primer bikini och har sedan givit ut ytterligare två böcker innan den nyligen utkomna Tara (ISBN 978-84-96238-50-3). Det är en mycket egen och originell bok, på en gång torr, precis och rolig. Lite kan man tycka att hon påminner om danska Pia Juul. I den här boken tycks Elena Medel ocksåha lärt av just Antonio Gamoneda, de starka bilderna och inte minst de underbart långa raderna som trotsar alla föröka att fästa metriken i andningen känns igen, även om hon på min direkta fråga berättade att det inte var hon själv som valde boken för Lectura21, den var ett förslag från förlaget,
    För mig är hon avgjort en av de allra starkaste yngre spanska poeterna. En OK intervju finns i El Cultural, tidningen El Mundos kulturbilaga http://www.elcultural.es/noticias/BUENOS_DIAS/1444/Elena_Medel