Jag har ibland prövat att använda begreppet ”postdigital poesi” (begreppet ”postdigital” har jag från Rasmus Fleischer) för en ny strömning inom poesin som man kan möta på många håll i världen.
Kännetecknande för den är att den äger rum ”överallt”. Eftersom det postdigitala tillståndet är ett globalt fenomen, blommar den ”postdigitala poesin” upp utan andra genetiska eller intertextuella förbindelser på många håll samtidigt. Vidare kännetecknas den av att den prövar poesins traditionella strata med utgångspunkt i den digitala erfarenheten. Den förhåller sig på ett närmast självklart vis till poesin som ”uppmärksamhetsform” snarare än som en repertoar av skrivsätt. Den söker i hägnet härav närvaro, kroppslighet och långsamhet.
Somliga av de ”postdigitala” poeterna ter sig med den digitala och predigitala poetikens glasögon som ”neoklassicistiska” eller ”kulturkonservativa”, men jag tror att det rör sig om en felsyn. En villanella är inte en längre en ”villanella” i internettåldern. Den återstår att uppfinna på nytt i ljuset av den akuta uppmärksamhetskris som det postidigitala tillståndet kämpar med att övervinna.
Ett av mina exempel på ”postidigitala” poeter är australiensiskan Sarah Holland-Batt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar